KONSTNÄRLIGA ÄMNEN – Målning

bildsal_1

Foto: Cecilia Gavrell

 

Målningsundervisningen är från första till och med åttonde skolåret integrerad i morgonperiodsundervisningen och ligger därmed i klasslärarens händer. Man måste skilja mellan å ena sidan det berättande eller tecknande målandet, som utförs med vaxkritor, vaxbitar eller oljekritor så småningom också med färgpennor och å den andra målning med vattenfärger (aquarellieren). Det förra präglar alla skolämnena och pågår alltså ständigt och i samverkan med olika teman. Målning med vattenfärger återkommer däremot i regel en gång i veckan. Vi behandlar först det rena målandet.

 

Årskurs 8B (skrapkartong)

FullSizeRender-5FullSizeRender-7

 

Konst är till för sin egen skull. Läraren måste bemöda sig om att utveckla ett sådant förhållande till den, att han/hon upplever den som något som är nödvändigt för människan i utveckling. Människan mognar till kunskap genom att hon alltmer förstår naturen och dess lagar. Men i den konstnärliga verksamheten mognar hon till ett fritt skapande som inte är bestämt av något särskilt mål. Barnet upplever sig självt genom det konstnärliga skapandet. Det konstnärliga är en naturlig del av all undervisning. Som följd av detta har målningen med vattenfärger alltså sin plats i morgonperiodundervisningen. För läraren innebär målningsdagen också ytterligare en möjlighet att än mer differentierat lära känna elevernas själsliga konfiguration.

 

Årskurs 8B (skrapkartong)

FullSizeRender-6FullSizeRender-8

 

En viktig utgångspunkt för waldorfpedagogikens målningsundervisning är Goethes färglära, där färgernas ”sedligt-sinnliga” verkan undersöks och beskrivs. Att låta barnet uppleva det objektivt själsliga (sedliga) intryck som en färgförnimmelse framkallar och förmedlar är en av grunderna. För detta är den flödande, transparenta färgen ett utmärkt medel. Om färgen målas på ett fuktigt papper och man på så sätt arbetar vått-i-vått så att färgerna kan röra sig fritt i och genom varandra, når man den levande sfär som kännetecknar all konstnärlig verksamhet. Några principer som i denna anda inspirerat waldorfpedagogikens arbete på detta fält:
1. Den konstnärligt-måleriska ansatsen används på ämnets alla stadier. Det innebär att akvarellmålningens tekniker från vått-ivått till skiktmåleri måste övas grundligt för att eleven skall kunna behärska dem kvalitativt.
2. Det rent konstnärliga umgänget med färgen skall inte belastas eller distraheras genom en yttre, på föreställningar vilande bild. Man skall därför börja med att låta barnen måla på ett sätt som är nära besläktat med det abstrakta måleriet. Detta målande ”ur färgen” måste bli psykologiskt tydligt för barnen. Formuleringen av uppgiften måste relatera till färgernas kvalitativa verkan som leder över till psykologiska kvaliteter som stämningar som läraren beskriver. Exempelvis lugn och tillbakadragande, starkt och modigt, kallt och hårt, varmt och expansivt. Läraren förbereder detta genom att berätta ”målande historier” som gör att färgerna får liv innan de kommer till användning. ”Ni skall låta formen växa fram ur färgen. Ni kan tala med barnen i färgvärlden. Tänk bara hur stimulerande det är, om ni kan få barnen att förstå detta: Där har ni en kokett lila, och i nacken på henne sitter en fräck röd färg. Det hela står på ett ödmjukt blått. Ni måste få det att bli konkret, det verkar bildande på själen, så att färgerna också gör något. Det som är tänkt ur färgen kan kan man göra på otaliga sätt med varandra. Man måste få barnet att leva i färgen genom att man exempelvis säger: När det röda kikar igenom det blåa och så verkligen låter barnen skapa det. ” (Steiner)

 

Om barnet tillräckligt intensivt har erövrat färgerna och upplever dem, kan man försöka att ur färgerna hitta fram till former för något mineraliskt (sten, berg), atmosfäriskt (himlafenomen, stämningar), det växtartade eller djurartade, varvid det ovan anförda får en allt större vikt. Den yttre formen måste ge sig ur den inre upplevelsen av färgen. Frestelsen att falla in i ett estetiskt-illustrativt elemeent skall därvid inte underskattas! Ett helt annat element som tillkommer i 7:e och 8:e klass i vått i vått tekniken, är skiktmålningen resp laseringen. Där måste man man arbeta på ett mer differentierat, avvaktande, iakttagande sätt. Det blir nödvändigt med en palett så att man kan blanda till färgerna och få tid att följa upp hur bilden tillkommer, liksom att upparbeta en god teknik att applicera färgen. Från början är målning en akt av inlevelse medan man i senare årskurser mer och mer lägger vikt vid egen iakttagelse och eget betraktande av det som målats dagen före. ”Konsten är en frihetens dotter” säger Schiller i de Estetiska breven. I målningsundervisningen kan och skall eleven uppleva det, när han/hon själv upparbetar förutsättningarna för friheten.

 

Figurativ målning eller teckning förekommer i alla ämnen, vanligen i form av en bild som läraren gör på svarta tavlan. Utgångspunkten för figurativ teckningen är alltid den färgade ytan och inte linjen. Begränsningar och konturer uppstår i naturen väsentligen genom olika ytor som lever vid sidan av varandra. Illustrationer till periodhäften, bilder till olika avsnitt i läroämnena, liksom exakta men också estetiskt utförda framställningar av försök i kemi och fysik kräver en ständig vård och teknisk vidareutveckling av detta målande.

 

Teckning (med formteckning)

Teckningsundervisningen skiljer sig tydligt från målningsundervisningen. Den tecknade formen är alltid resultat, något som kommit till ro, något som kommit till en stelnad form. Ändå handlar det här inte om resultatet, utan framför allt om processen, om att erövra en förmåga och om de känslor som denna erövring väcker. Dessa känslor hänger emellertid samman med formen som utlöser och bildar dem. Det är som vid målningen, formernas sinnligt-sedliga verkan.

 

Barnen skall till en början inte rita av något yttre objekt; syftet är att föra dem till en upplevelse av ett kvalitativt rörelseelement. Detta sätt att rita (som leder till frihandsgeometri i klass 5) kallas i waldorfskolorna för formteckning.

 

Under de första skolåren lär man barnen att rita enkla former och formförvandlingar och uppleva dess kvaliteter. Detta bidrar till att utveckla en levande inre förmåga att uppfatta former. Med denna utgångspunkt kan barnen och senare ungdomarna lära sig att förstå formgester som möter dem i naturföremål liksom av människor skapade ting. ”Detta är viktigt för deras vidare utveckling. När unga människor upplever formgester av det som möter i naturen (i landskap, växter, djur etc) i konsten och andra artefakter skapade av människor, för de ett rikt och realistiskt förhållningssätt till världen. Vanligt betraktande som inte är fyllt med krafter som kan gestalta former, kan bara förstå det som är avslutat, det som har förstenats i en slutlig form, det som är dött. Ett sådant betraktelsesätt begränsar det mänskliga medvetandet till det som är dött i världen. Med den gestaltade, verksamma åskådningen blir människan inte stående vid det färdigas yta, hon kan tränga in i tingens inre väsen.” (Kranich)

 

En konstnär som Kandinsky, med sin förmåga att ständigt gå vidare i sina undersökningar av linjens möjligheter formulerade detta så här: ”Om en linje i en bild befrias från syftet att beteckna ett bestämt ting, och i stället själv fungerar som ett ting, försvagas inte dess inre klang genom någon biroll utan får sin fulla, inre kraft.” I formteckningen handlar det primärt alltså om att väcka elevernas formkänsla. Denna är nödvändig och behövs när barnet lär sig läsa och skriva. Därmed blir formteckningen samtidigt en förberedelse till fundamenten i vår kultur.

 

Om barnet med hjälp av rörelser i rummet och på ett papper har lärt sig en orientera sig, så kan det bli en hjälp vid problem som kan uppstå senare om det har dyslektiska problem. Sådana barn får ett gott stöd av formteckningen i samband med de terapeutiska åtgärder som sätts in. Det var bl a denna aspekt som motiverade Rudolf Steiner när han föreslog lärarna att söka och utveckla former som kunde hjälpa och befria i fall där ett barn ensidigt domineras av ett temperament. Rumsmedvetandet stimuleras av former som är en del av den rumsliga erfarenheten, som symmetri, rörelse och motrörelseövningar, med upprepning och stegring. För barn med extrema ensidigheter har stor nytta av att lära sig orientering och rörelse i rummet varvid också den sociala omgivningen åsyftas. I dag inverkar många civilisationsinflytanden destabiliserande och desorienterande på barnen. Därför får formteckningen rent allmänt en hygieniskt terapeutisk betydelse för alla barn. I läkepedagogiska sammanhang har man utvecklat en speciell form av formteckning som kallas dynamisk teckning. Också här frigörs hälsobringande krafter genom de livgivande, väckande element som finns i elementära formgester.

 

För lärare och terapeuter är det nödvändigt att bli medvetna om de själsliga verkningar som olika former har. Det innebär att de måste skaffa sig klarhet om vad som verkar mer på känslolivet, vad mer på viljelivet och vad som utvecklar förmågan att skapa sig inre bilder.

 

När man börjar med geometri i klass 5 integreras formteckningen med den geometriska teckningen. I klass 6 har eleverna uppnått åldern då man kan förstå kausaliteten. Nu kommer en ny form av exakthet in. Samtidigt börjar en ny form av konstnärlig teckning med kol. Den har en viss släktskap med målning och arbetar framför allt med ljus-dunkelkontraster. Härur kommer projektions- och skuggläran som i sin tur står i nära samklang med elevernas psykologiska utvecklingsstadium. Känslan för skugga utvecklas först rent konstnärligt innan det i de följande klasserna konstrueras mer medvetet. Teckningsundervisningen som i sjunde klass går över perspektiv slutar i åttonde klass med studier av ljus och skugga i förbindelse med perspektivläran. Dessa studier kan innehålla geometriska kroppar som ordnas som ett slags stilleben, liksom kopior av träsnitt eller etsningar av gamla mästare, som själva övade sig på dessa motiv och vidareutvecklade sin teknik. Detta leder sedan vidare till lektionerna i de högre klasserna.