FÖRSKOLAN

 

Waldorfpedagogik i förskoleåldern

Waldorfpedagogiken står i Människans tjänst, oavsett ålder. Den utgår från människans utveckling och djupt liggande förmågor som kan väckas och tas i anspråk. Därför kan man vara inspirerad av pedagogiken redan i skötseln av barn innan de nått förskoleåldern. Här skall dock behandlas den verksamhet som bedrivs när barnen får möjlighet att börja i en waldorfförskola.

 

Yttre och inre miljö

Vad som i hög grad kännetecknar en waldorfförskola är det omsorgsfulla utformandet av barnens miljö i såväl yttre som inre mening. Man försöker gestalta barnens omgivning så att ett rofyllt rum uppstår runt de aktiviteter som försiggår. Något som kan bidra till en harmonisk utveckling. Naturmaterial och laserade väggar är typiska inslag. De varmt rosa eller guldockra färgerna på väggarna är inte ett uttryck för att ”så måste det se ut i en waldorf­förskola”, utan resultat av en känsla som naturligt uppstår när man har med små barn att göra. Leksakerna är få och enkla, ofta gjorda av pedagogerna, föräldrar eller ­andra vänner till förskolan. Varje sak har en historia som förs vidare från barngrupp till barngrupp och vårdandet av tingen blir en naturlig sak. Träställningar som man kan bygga hus av med olikfärgade skynken är exempel på material som är flexibla och lätta för barnen att sätta in i varierande lekar. Utomhusvistelse och utomhusmiljö blir mer och mer viktigt särskilt om barnen är i förskolan en längre tid av dagen. Den som har en liten trädgård eller annan möjlighet att odla blir snart varse vilken guldgruva för barnen detta är. Barnen får ett naturligt förhållande till växt, djur och sten. Att vara ute i naturen är för dagens barn en speciell, viktig och läkande kraft.

 

Rytm och form

En av grundpelarna i peda­gogiken är rytm och form. Små barn mår bäst av en jämn och lugn rytm i sitt liv. Detta innebär först en dagsrytm där måltider och annat sker på regelbundna tider, särskilt viktigt är detta för de allra minsta barnen. I en waldorfförskola formar man en dagsrytm men också ofta en veckorytm som kan se ut så här: Måndag – utflykt, tisdag – bakning, onsdag – vattenfärgsmålning, torsdag – bivaxmodellering, fredag – städning. När man gått igenom hela veckan ger ofta fredagens stilla plockande och städande inspiration till ett intensivt lekande bland barnen. När man ordnar tingen i barnens värld, sätts deras fantasi och skapande krafter igång. Hela vårt moderna liv är ofta orytmiskt, vi tappar lätt kontakten med livets stora och små rytmer. De stora rytmerna är årets kretslopp med sina årstidsskiftningar och högtider. Jul, påsk och midsommar har vi fortfarande ett förhållande till även om innehållet har fått en alltmer materialistisk utformning. I en waldorf­förskola försöker man tilltala barnens känslor och ge dem upplevelser av värme, glädje och inte minst av högtidlighet vid firandet av sådana fester. Man har också tagit upp några andra tillfällen under årsloppet och försöker utforma nya fester. Höstens stora fest, Mikaelifesten, är en sådan.

 

Upprepning

Som en annan pedagogisk hörn­pelare står upprepningen. Det lilla barnet känner trygghet i en värld som inte förändras för mycket, där det kan känna igen sig i händelser och upplevelser. Förutsättningarna för att barnen skall kunna fördjupa sina upplevelser av världen till kunskap är upprepning. I sagorna som berättas för de mindre barnen är upprepningsmomentet mycket vanligt; när sagorna uppstod visste man av erfarenhet att detta var precis vad barnen behövde och tyckte om att lyssna till. Ett exempel är sagan om ”Mäster skräddare”, där den lille mannen kommer åter till skräddaren alla veckans dagar och säger samma sak varje gång och får samma svar. Detta behov av upprepning – som barn har till skillnad från vuxna – har man tagit fasta på i waldorfförskolan på flera sätt. Samma sagor, ramsor, sånger och lekar kommer också att upprepas när man med dessa anknyter till årets kretslopp. Samma saga berättas också flera dagar i följd. Barnen upplever inte att detta är långtråkigt, tvärtom väcker detta igenkännandets glädje också hos de större barnen.

 

Förebild och efterhärmning

Nästa hörnpelare gäller förhållandet mellan den vuxne och barnet – förebild och efterhärmning. Som vuxna är vi förebilder för barnen och barnen vill efterhärma oss. Enkelt uttryckt kan man säga att barn gör inte som vi säger utan som vi gör. Men denna efterhärmning sker också på ett djupare plan, våra känslor och tankar, hela vårt sätt att vara blir till föremål för barnets efterhärmning. Om man tänker sig att all uppfostran både hemma och i förskolan skulle ske via efterhärmning, så blir hela ens sätt att närma sig barnen annorlunda. Det blir bl a viktigt vad jag gör praktiskt, och hur. Mina handlingar och gester och inte så mycket det kloka jag har att förmedla genom ord, blir till något att härma och ta efter. På så sätt kan man grundlägga många goda vanor utan att tjata och förmana. Jag gör helt enkelt före och barnen härmar efter.

 

Uppfostran är inte summan av vissa åtgärder utan något som lever i kontakten mellan människor. Det är mötet mellan mitt jag och barnets, och vad som sker där som är av största betydelse.