KRISTOFFERSKOLANS BYGGNADER

Waldorfskolans kursplan inspirerar till ett dynamiskt arkitektoniskt formspråk. Människobilden bakom kursplanen fordrar detta, annars motsvarar inte formspråket funktionerna. ”Miljön måste vara en aktiv medarbetare till pedagogiken.”Asmussen). I Kristofferskolan har arkitekt Erik Asmussen försökt skapa ett hölje motsvarande de pedagogiska funktionerna. Överallt kan vi märka hur arkitekten arbetar med polariteter, med former som påverkar varandra, som står i sänningsförhållanden till varandra. Vi har klassrummen för de små, med sina trubbiga vinklar, varma färger och sitt tak som kupolartat skyddar hela rummet. Rummet blir till en hel värld för sig sammanhållet av taket. De mjuka formerna har tendens mot något runt. Här ”bor” barnen med sin klasslärare, ingenting är ännu specialiserat. Så gott som alla ämnan blir undervisade i samma rum. Världen är en helhet. Klassrummet är ett hus.

 

I klassrummen på högstadiet härskar den räta vinkeln och den raka linjen, färgerna blir svala. Rummen är enkla och kompletteras av alla specialsalarna. Världen delas upp, de naturvetenskapliga ämnena har sina rum, de konstnärliga övningsämnena sina med speciella former och färger. Allt är uppdelat i specialiteter, men allt är sammanfattat under byggnadens stora tak som skyddande välver sig över det hela. Här finns eurytmisalarnas stora höga rum, där proportionerna varsamt stimulerar gestalten att resa sig och uppleva den vertikala kraften. Ljuset strömmar in från högt sittande fönster . Man ser inte ut i landskapet, man vaknar till att lyssna. Lyssna till tonernas och ljudens kvaliteter och ur lyssnandet komma till att röra sin gestalt. I viss kontrast till eurytmisalarna har vi gymnastiksalen formad med stora fönster genom vilka naturen nästan tränger in i rummet. Där salens mäktiga betongkonstruktioner markerar sina kraftkoncentrationer. Ett rum där man stimuleras att själv känna den fysiska kroppens inneboende kraftspel och avspänd rörelse.

 

I den stora byggnaden grupperar sig rummen kring den stora hallen och den lilla hallen eller scenrummet. Platsen där alla på högstadiet träffas dagligen – två stora torg – och där hela skolan samlas till månadsfesten. Med sin öppnade gest rör sig hela det stora rummet genom formerna på läktarnas bärande murpelare mot scenen. Och det slutna rätvinkliga scenrummet, med alla sina portar och fönster och förvandlingsmöjligheter riktar sig mot stora hallen. Två rum som talar med varandra, det ena rött det andra blått. Proportionerna hämtade ur de pedagogiska funktionerna. Stora salen stor nog för hela skolan och en del föräldrar, scenrummet så stort att en hel klass på en gång kan göra eurytmi. Möjlighet för dem som varit på scenen att snabbt kunna komma ner i salen igen. – Ena stunden är jag den som tar emot, i nästa den som ger. Ett arkitektoniskt sammanhang med polariteter, med rörelse och spänningar som balanserats ut och kommit till jämvikt.

 

Vi närmar oss skolan utifrån. Vi möter den stora byggnadens samlade kropp. Ett stort hus som vi rör oss omkring uppåt mot huvudingången. Väl uppe på skolplanen står vi mitt i ett uterum omgivna av en rad små skolhus, som rör sig runt omkring oss. Situationen har förvandlats. Mellenrummen börjar leva. Husen talar till varandra. Från skolgården möter oss de små skolhusen så att de bildar osymmetriska figurer, även om de i sin plan är symmetriska. Huvudbyggnaden möter oss med en utpräglad symmetrisk form. Följer vi konturerna där arkitekturen ibland siluettartat tecknar sig mot luften så möter oss kontinuerliga figurer, linjesammanhang som rör sig, som spänner mellan stränga, hårda former och mjuka, trubbiga vinklar. I volymen möter vihuvudbyggnadens stora vilande konvexa kropp och panncentralens konkava former, dels bundna vid jorden, dels sjutande upp i rymden med ”ett sug”. Och ur detta förhållande ett spänningsladdat mellanrum mellan de båda kropparna. Då båda volymgestalterna är beroende av varandra, påverkande varandra. Spännande, levande förhållanden upstår genom volymernas och proportionernas ständiga växelverkan. Varje del är beroende av någon annan del. Det råder en utveckling till en helhet, till en levande form. Det finns inga färdiga bitar, som kan adderas ihop.

 

Rudolf Steiners pedagogik, framsprungen ur en levande människobild, ställer i sig själv kravet på en dynamisk miljö, ja inspirerar till en miljö ”som blir en aktiv medarbetare till pedagogiken ”. En arkitektur som talar om människan, som söker jämvikten.