KONSTNÄRLIGA ÄMNEN – Eurytmi
Waldorfskolan 100 År -Eurytmi som konstnärligt ämne 100 År!
Eurytmi är en konstart som integrerar musik och tal med rörelse. Ordet Eurytmi härstammar från det grekiska ordet Eurytmia och kan översättas som skön rytmisk rörelse, riktig proportion eller harmoni. Eurytmi är en multimodal aktivitet där olika konstarter kommer till uttryck.
Kortfattat kan eurytmin indelas i två huvudkategorier: Ljudeurytmi och toneurytmi. Ljudeurytmin vill synliggöra språket, där språkljuden och språkets klang och rytm samt intentionen och strukturen av språket samverkar. Toneurytmin vill genom sina armrörelser uppfattas som synlig sång, där musikens kinetiska element, som takt, rytm, melodi med tonhöjd kommer till uttryck. Tempot i musiken bestämmer oftast tempot i toneurytmin och armarna gestaltar bland annat tonerna, det hörbara, och intervallerna, det ohörbara, i musiken.
För att nämna några element som kan inspirera det koreografiska arbetet i toneurytmin kan till exempel tonhöjden, dur- och mollkvalitér i musiken samt det harmoniska, tonika, dominant och subdominant, ha betydelse för hur koreografin utformas. Toneurytmin hämtar således inspiration till uttrycket från musikstyckets inneboende element, både utifrån upplevelsen men även ur det teoretiska i musiken.
Lite om hur eurytmin föds och utvecklas
Eurytmin föds i en tid i Europa när industrialiseringen och urbaniseringen håller på att utarma det spirituella i människans liv samtidigt som modernismens nya ideal söker den nya människan. I ”den nya andlighetens epok” som, enligt Wassily Kandinsky (1866-1944) (och flera andra konstnärer) naturligt skulle följa efter en materialistisk tid letar även några dansare nya vägar och nya sätt för kroppen att uttrycka sig genom rörelse. För att kunna placera eurytmin på sin plats i danshistorien och analysera den och dess tidstypiska utseende, måste man se på dansens historia från början av 1900-talet.
I början av 1900-talet var dans ett begrepp som omfattade folkdans, sällskapsdans, underhållningsdans och det pantomimiska berättandet inom den klassiska baletten. När de nya idéerna om dansen då sveper över dansscenerna i USA och Europa kommer nya dimensioner av existentiellt uttryck till. Detta för att kunna dramatisera människans förbindelse med jorden, kosmos och hennes innersta känslor. Det var djupt och det var på allvar som dansarna ville uttrycka den nya människan i en befriad kropp.
En av de nytänkande dansarna under den tiden var Isadora Duncan (1877-1927). Hon ville inte förknippas med den dåtida dansen utan deklarerade att.. ”I hate dancing (…) I am an expressionist of beauty. I use my body as my medium, just as a writer uses his words. ”Do not call me a dancer”. Hon hämtade sina ideal bland annat i antikens Grekland och dess tempeldanser där dansen var det gudomliga uttrycket för människoanden. Isadora Duncans betydelse som kroppsuppfattningens förnyare, som genom sin dans som förenade ”kroppen, kulturen och kvinligheten” var stor och hon anses vara en av de viktigaste frihetskämparna för kvinnokroppens frihet och naturlighet. (Klein, 1992 i Nøkleberg Schjønsby, 2001, s.123).
Rudolf von Laban (1875-1958), även han en av tidens nytänkande dansare och koreografer, letade efter en radikal förändring i dansen. Han öppnade sin skola för den fria eller absoluta dansen som skulle ge uttryck för inre upplevelser där kropp, själ och ande visar sig i fullkomlig harmoni. Labans danskoncept byggde på begreppen som delade människan i tre delar; tanke, känsla och vilja.
Emile Jaques-Dalcroze (1866-1950), samtida med Laban och Steiner presenterar även han sin Eurythmik, en typ av gymnastik där man genom rytmiska rörelser ökar den musikaliska känsligheten. Dalcroze tänkte att människan som en social varelse och samhällsutvecklingen i dess spår kunde höjas om rytmens betydelse upptäcktes igen. Därmed tillhör även Jaques-Dalcroze med sin ”Eurythmics” eller ”La gymnastique rythmique” och med sina gränsöverskridande tankar om rörelse och dans, de mest traditionsbrytande och, för sin tid, betydelsefulla nyskapare inom dansen.
I den här för dansen, och för konsten överhuvudtaget, vibrerande och händelserika tid och bland alla de nytänkande och inspirerande konstnärerna befinner sig Rudolf Steiner (1861-1925) med sitt stora livsverk, antroposofin (från grekiskans antropos= människan och sofia= visdom), som bygger vidare på Goethes naturbetraktelser och världsbild där han förenar naturen, människan och konsten och ser människan som en varelse med en andlig dimension. Utifrån antroposofin försöker han nu hitta inspiration till den nya konstscenen även han.
Den nya dansen står nu i början av en utveckling, där dansbegreppet hela tiden får flera nya och mera olikartade benämningar genom sitt uttryck i rörelsen. Steiner använder inte heller begreppet dans som det används senare i vår tid, där begreppet är mycket vidare och omspänner flera rörelsekonster och uttrycksformer än i början av 1900-talet. Han menade att dans var ett begrepp för en gammal uttrycksform eller alternativt ett begrepp för något slags populärkultur i tiden, men inte ett begrepp som kunde beskriva den konstnärliga och avantgardistiska rörelsekonsten Eurytmi.
Vid grundandet av den första Waldorfskolan år 1919 i Stuttgart, Tyskland, var eurytmin med som ett ämne som alla eleverna i skolan övade och det användes som ett didaktiskt medel i undervisningen.
Eurytmin idag I WALDORFSKOLAN – ETT KONSTnärligt ÄMNE
Idag, hundra år efter eurytmins födelse, finns eurytmin som en konstform, sceneurymi, och den pedagogiska eurytmin finns på waldorfskolor runt om i världen (i de flesta europeiska länder, i Sydafrika, USA, Sydamerika och Japan och de senaste åren även i Kina och Indien) som en del av waldorskolans kursplan. Det finns även ”individuell eurytmi”, som praktiseras på waldorfskolor, eurytmi som individuell stödåtgärd med mål att hjälpa barnet i sin skolgång. Efter fyra års grundutbildning kan man specialisera sig i något av de olika områdena, men de flesta eurytmisterna idag arbetar på waldorfskolor inom den pedagogiska eurytmin.
Waldorfskolan är den enda skolan i Sverige som har dans/rörelse (i form av eurytmi) i kursplanen genom hela skolgången. Eurytmi utövas från årskurs ett till sista året på gymnasiet löpande, i bästa fall, två gånger i veckan. Eurytmiämnet har en nära relation till waldorfskolans kursplan med dess tankar om barnets och ungdomens utveckling och följer årskurstemat i undervisningen (En väg till frihet, 2016). Eurytmin skall likt andra konstnärliga ämnen uppliva elevens utveckling och stärka dess viljeutveckling och har därför en central plats i waldorfskolans pedagogisk-didaktiska arbete (Steiner, 1985).
Eurytmin är sedan år 2011 ett nationellt ämne i Sverige och den beskrivs i skolverkets kursplan för gymnasiet, GY11, som ett konstnärligt ämne som utgår ifrån elevernas egna upplevelser och erfarenheter och syftet är att eleven skall utveckla känslighet för estetik och sina egna rörelser.
”Ämnet eurytmi är till sin karaktär konstnärligt och eurytmiska grundelement utgör bas för vidareutveckling av multimodal konstnärlig gestaltning. Ämnet betonar dialogisk gestaltning och integration mellan utövare och material. Eurytmi är ett waldorfpedagogiskt ämne som tar sin utgångspunkt i elevers egna iakttagelser och reflektioner. Ämnet behandlar gestaltningsarbete utifrån eurytmistens och eurytmikoreografens perspektiv, i relation till publikens perspektiv” (GY11).
Text: Katarina Kaila de Voto