TOLVANS SPEL

Tolvan är året då hela skolgången på något vis sammanfattas, i ämne efter ämne. Alla år av svenskundervisning har handlat om att öva sig på att klä tankar i ord, eller att för sig själv levandegöra tanken i ord som någon annan skrivit.

 

Tolvans pjäs är en till det yttersta förhöjd läsupplevelse! Det jag läser får liv i min föreställningsvärld; men i dramatiken iscensätter vi föreställningen tillsammans, i verkligheten.

affischlowress

I årskurs 12 arbetar vi under en månad nästan uteslutande med en storslagen dramatisk föreställning. Klassen har i förväg valt en pjäs – eller skrivit en.

 

Att läsa olika pjäser och lära känna dem tillräckligt mycket för att kunna välja mellan dem är en utmärkt början på det som ska komma. Det handlar om att orden, de svarta bokstäverna på ett vitt papper, måste väckas till liv och ta gestalt i vår föreställning.

 

Senare, när vi valt och faktiskt gör pjäsen, måste orden ha lättat från pappren fullständigt och ha blivit till handling i kött och blod; i oss och mellan oss måste pjäsen utspela sig. Till skillnad från när jag ensam läser en bok, måste läsupplevelsen omsättas till kollektiv handling; till dramatik.

 

image1

 

Det som alltid händer när man sätter upp en pjäs med en klass, är att alla börjar se varandra på ett nytt sätt. Vi lär känna varandra bokstavligt talat i nya roller. Under verken inträffar att personer som varit tysta igenom hela skoltiden träder fram, syns, hörs och tar mycket plats på scenen. Den som under tolv år inte gjort en fluga förnär visar sig kapabel till de mäktigaste vredesutbrott, den ganska reserverade och tillbakahållna kan man få se som självlysande av förälskelse – det är lika magiskt varje gång! Varje person genomför en liksom dubbelriktad rörelse: mer och mer in i min roll – mer och mer tydlig och utåtriktad, i samspelet på scenen.

 

Några engagerar sig speciellt i scenografin, andra i kostym eller rekvisita, några arbetar med program och affisch eller med musik, och någon som har en mindre roll kanske hjälper till med den viktiga suffleringen. Klassen är under mer än fyra veckor på väg mot ett och samma mål – men det som gör målet så menigsfullt är allt som händer på vägen dit. Vi nosar på en scen i taget, lär känna dem bättre och bättre och prövar olika tolkningar.

 

Alla behöver lära sig replikerna utantill och ”sätta dem” i rummet – var är jag på scenen och var är du, när jag säger det här till dig? Ser jag på dig när jag talar, ser jag någon annan eller talar jag ut i publiken, och vad är de olika möjligheterna uttryck för? Steg och turer för att kunna dansa tex tango eller salsa är som dramatikens repliker och scensamspel.

 

Pjäsen är ett allkonstverk. Alla behövs som bärare av helheten. När vi gör pjäsen, ”hänger vi av oss vardagsmänniskorna” och går in i en omtumlande konstnärlig process. Det är intensivt, oerhört spännande, svettigt och fruktbart.